Då och då så väller mina känslor över som jag bygger upp inom mig, det kan komma från ingenstans. Ikväll var en sådan kväll, har suttit och ventilerat mig med mamma och pappa medan tårarna bara rinner ner längst med kinderna. Jag vet inte om det är oläkta sår från när jag var yngre och blev retad och mobbad i skolan, jag antar att detta är ett sätt för mitt sinne att ventilera ut känslor som inte fick möjlighet att komma ut vid den  tidpunkten.

 

Jag har tagit upp det i bloggen tidigare om hur jag blev retad i skolan för min längd, mitt ärr, mitt utseende, jag har i princip råkat ut för allt under min uppväxt. Och jag vet inte om jag gjorde fel i att aldrig sätta ner foten själv. Jag grät mig till sömns otaligt många nätter, mådde så dåligt över alla taskiga och spydiga kommentarer som jag fått utstå under dagen. Men jag tänkte att om jag bara aldrig reagerade på mobbarnas elaka ord så skulle de sluta. Men jag var för snäll, godtrogen och naiv och tanken slog mig aldrig att faktiskt göra revolt och ge igen mot dom. Istället blev jag som ett bollplank för deras elakheter.

 

Jag minns när jag var 9 år gammal så var det en kille i min klass som tyckte min tredje gradens brännskada jag har på min högra underarm var så äcklig så han stack en nyvässad blyertspenna i ärret så det blev ett litet runt sår och blodet rann ut sakta längst med armen. Jag minns att jag inte ens reagerade, jag sa inget till honom! Jag satte inte ner foten, istället minns jag hur jag gick bort till toaletten vi hade i Smedslättsskolan och låste in mig där och började gråta. Sedan så torkade jag bort tårarna och satte på mitt vanliga glada leende och gick tillbaka till klassrummet. Jag försökte låtsas vara oberörd men inombords så högg det med sådan smärta.

 

Men jag har lärt mig från detta, jag har fått skinn på näsan. Man kommer alltid stöta på onda människor, trasiga människor som vill andra ont. Det gäller bara att veta hur man ska hantera dessa trasiga själar. Det är skillnaden med mig nu, då visste jag inte. Nu vet jag bättre. Man måste skydda sigssjälv och sin själ. Om du blir retad och läser detta och inte har satt ner foten, gör det!

 

Jag blev så djupt skadad av mobbarnas ord så jag har haft svårt att kunna känna mig älskad, när man fått höra hur man är inget värd, ful och betydelselös av mobbare under hela sin skolgång. Varför skulle någon vilja älska mig? Vad var jag värd? Tillslut så börjar man tro på mobbarens ord. Gör aldrig det! Det är inte förens nu på senare år som jag har börjat komma över detta och känna att jag också har en betydelse, jag är älskvärd! Jag har haft svårigheter att öppna upp mig, varför skulle någon vilja lyssna på det jag har att säga? Jag har ju ingen betydelse, det sa ju mobbarna till mig på veckobasis. Först nu, 10 år senare så har jag byggt upp den känslan att kunna känna mig älskvärd. Det blir bättre för var dag som går, men jag hör än idag deras ord som ekar i mitt huvud. Men den villkorslösa kärleken från familj och vänner har räddat mig från att krascha totalt under vissa perioder.

 

Nu känner jag mig helt utpumpad på energi och kraft, blir en tidig kväll ikväll. Men är du en läsare som har det kämpigt i skolan, tveka inte att höra av dig. Jag må inte vara en psykolog men jag har gått igenom det du har och i sitautioner som dom så är ett öra att ventilera sig mot det som räddar en.

 

M