Jag börja söka jobb lite smått nä jag va 15, och regelbundet från 16 år. Jag kommer från en helsvensk kärnfamilj, båda föäldarna akademiska, går på ett välansett gymnasium osv osv, sånna personer som inte ska ha svåt att få jobb. Det tog tills jag var 18, alltså 1½ år innan jag fick ett jobb. Mellan det så va jag barnvakt, det va bra extra penga, men inget som var något särskilt att ha på CVet. Tillslut fick jag alltså ett riktigt sommarjobb, men detta va genom en kompis till min mamma. Samma sak i butiken jag jobbar i nu. Har man inte kontakter är man mer elle minde körd. de åren jag sökte och sökte insåg hu de såg ut fö många arbetslösa, innan var jag som du, men då fattade jag att man kan vilja det hu mycket som helst men ändå inte få något.

som så många andra så måste jag kommentera detta, hur F*N kan du vara så korkad att du öppnar munnen om att du lagt undan skor????
varför ska jag inte behöva förklara det har alla andra redan gjort för dig…. men hela konceptet försvann direkt….

hade du varit äkta och brunnit för a-kassa projektet så skulle du struntat i skorna, skrivit dagen efter uppdrag slutfört att FAAAAN SKORNA FANNS INTE KVAR och beskrivit din deppighet över saken och hur du fick leta världen över för dina pengar för att få tag på dom igen…… då hade du sluppit huvudvärken (som du knappast har men borde) och din blogg hade vuxit mer…..

sen till alla andra (även mig) vi behöver inte ens klicka på banners för att mogi ska tjäna cash på oss på reklamen hon domderar ut på varenda sida i sin blogg…. inte undra på att hon tjänar cash när vi ger dom till henne ;p

jag skrev själv att det är klurigt att bli anställd vid en så ung ålder, när man är 16 år den en annan femma.

Jag har även skrivit om hur man kan bygga upp något själv, vilket jag har gjort, när jag var 17 så startade jag en blogg som nu är ett otroligt vinstdrivande företag. Och jag har inte mycket erfarenheter överhuvudtaget. Allt går om man har motivationen samt viljan.

Jag förstår att du syftar på tipset om att skaffa ett extraknäck i butik vid fjorton års ålder, men det är ju lite svårt att göra det när man är 26 och skadan redan är skedd. Dessutom finns det ingen butik som vill anställa en fjortonåring, om det inte är mamma och pappa som äger butiken. Själv fick jag inte arbeta förrän jag var arton. Det var arbetsgivarna mycket noga med att poängtera. Och vad är det som säger att det vore lättare att få arbete i en butik? Av min jobb-sökarerfarenhet är det ett yrke som det konkurreras mest om. Det är kort sagt extremt svårt att få det om du saknar kontakter och mycket erfarenhet.

Varför inte ta åt sig av kritiken du får här på bloggen och koncentrera dig på att faktiskt göra något som kan nyttja ditt syfte, istället för att skjuta ifrån dig den och bara ta åt dig att den positiva. Är det inte för oss arbetslösa du gör det här?

Om jag ska ge dig ett konkret tips skulle det vara att intervjua arbetslösa om vad de tycker är svårt med att ha varit arbetslös under så lång tid, vilka svårigheter det finns vid att söka jobb, om de anser att Arbetsförmedlingen gör ett bra eller dåligt jobb, och vad de önskar få hjälp med. Det skulle nog underlätta ditt arbete, istället för att gissa dig till vad mindre lyckligt lottade Svenssons behöver.

Andrea

Om du vill fullfölja ditt experiment på ett värdigt sätt föreslår jag att du sätter igång och gör lite research om hur människor ska förbättra sitt självförtroende, sin självkänsla, och bra tips om hur man skaffar ett jobb. Oavlönad praktik till en början, till exempel. annars kan du bara lägga ner anser jag.

Väl mött

Andrea

Såklart jag inte kan förstår hur det är att gå på a-kassa. då måste jag iaf prova i 1 år. Jag gjorde detta för det är viktigt att ta upp det och kunna ge tips till unga tjejer och det har verkligen gett resultat, får tonnvis med email från unga tjejerr varje dag som tackar för mina tips och allt jag skrivit, känns fantastiskt kul =)

Att istället läsa om detta slog rakt mot skrevet.

Jag har själv letat efter ett par snygga stövlar jag kan älska och verkligen identifiera mig med.
I minst fem års tid har jag jagat dessa mytiska stövlar nu.
Designers där ute verkar inte veta vad som är snyggt… att leta aktivt i fem år utan att stöta på något man ens kan tänka sig är helt otroligt.
Eller så är min smak dålig och/eller kräsen.

Hur som. Hittade till slut dem. För två veckor sedan hittade jag stövlarna jag letat efter så länge. (Också perfekt “åldrat” läder)
Givetvis eftersom det är något jag tycker är snyggt är det snordyrt, typiskt.
Limited edition och så pass obskyra att de inte ens går att googla fram.

Till saken hör att jag omöjligt kan unna mig dessa stövlar. Inte om 8 dagar, inte om en månad. Troligtvis inte någon gång under 2010.

När och om jag väl får pengar till mina drömstövlar kommer de inte längre att gå att få tag på.

Faktum är att de redan nu är slut hos återförsäljaren jag ville handla av. Så båten har redan seglat.
Går kanske att få tag med idogt letande, om pengarna hade funnits.

DET är vad som är jobbigast med att leva på låg inkomst.
Inte att hålla sig till en budget och behöva äta fattigt.
Utan att inte ens ha hoppet om självförverkligande.
Att ögonblicket man till slut hittar de där perfekta stövlarna inse att man aldrig kommer att kunna unna sig dem.

Stövlarna kan givetvis symbolisera vilken form av självförverkligande som helst.
Ex; speldator som någon tidigare nämnde eller en resa.

Jag inser att du aldrig fått uppleva detta och inte heller är sugen på att sätta dig in i det här.
Ett par stövlar du “måste ha” var viktigare än det här projektet.

Ärligt talat förstår jag dig.
Att avstå från något man verkligen vill ha är otroligt svårt.
Men du kommer troligtvis aldrig inse hur det känns att leva på låg inkomst. Att inte kunna få vad du vill ha.
Jag avundas detta, faktiskt.

Stå för det. Gå bara inte och säg att du känt på hur det är att gå på “a-kassa” i två veckor.
För det har du inte.
Jag hoppas helt ärligt att du aldrig kommer behöva göra det heller.

Jag tror faktiskt jag hade haft viljestyrkan att avstå från stövlarna jag jagat i flera års tid om jag faktiskt haft detta projekt på mig. Att se dem glida genom fingrarna för att sedan kunna skriva om denna emotionellt knäckande upplevelse.

Och “mina” stövlar kan jag faktiskt döda för, om jag kommer undan med det
Men så är jag van vid krossade drömmar och att behöva vara martyr också.