Först och främst så vill jag tacka er läsare för att ni är riktigt härliga. Jag ska vara riktigt tacksam att ha er som läsare. Ni lämnar fina uppmuntrande ord och istället för att ge mig kritik så ger ni mig konstruktiv kritik som jag kan lära mig från.

Ibland får jag kommentarer från er läsare som tycker min blogg är bättre än någonsin. Ibland får jag kommentarer från er som tycker min blogg var bättre förr i tiden.

Det som händer kan jag inte rå för. Man går genom olika perioder i livet. Och det återspeglas i bloggen. Om jag är ledsen så märks det, då jag 1) Skriver det 2) Man märker det på mitt språk. Är jag glad så märks det lika fort även det. Det är även det som utgör spänning med att läsa en blogg, det går upp och ner. Man får följa med bloggarens liv och det vore ju lite trist om det vore en rak linje.

Ibörjan av mitt bloggande så var jag en liten 17 åring som aldrig fått mitt hjärta krossat. Många av er har rätt när ni säger att jag vuxit upp i en bubbla. Hade aldrig haft några bekymmer. Och det återspeglades i mitt skrivande. Jag var sprallig och det bubblade livsglädje ur mig (det gör det fortfarande haha, tolka det inte fel).

Nu är jag 20 och jag är 3 år rikare på livserfarenheter. Jag har vuxit som person och vet vem jag är mer och mer. Jag har vuxit in i mina skor. Vilket har gett en trevlig trygghet.

Men det som jag tänkt på en hel del på senaste är: Vad vill jag göra? Vad ska jag plugga förnågot på universitetet? Vill jag åka utomlands för studier? Jag känner mig velig att flytta från min älskling, som iof redan flyttat till ett annat land, haha. Men jag vill endå tänka på min egna utveckling, göra saker som kommer föra mig framåt i livet. Jag tycker inte om att stå och trampa på samma plats.

Jag kan inte alltid vara den glada tjejen jag är i 90% av fallen. Det är ohållbart. Även fast det kanske är roligast att läsa bloggen då.