Idag påväg hem från skolan i tunnelbanan så satt det en tjej i 24 års åldern kanske, hon satt mitt emot mig i en lila kappa och lyssnade på sin turkosa ipod och grät, alltså tårarna forsade ner för hennes kinder, jag visste inte vad jag skulle göra? borde jag ha sagt något? alla andra brydde sig inte men vad tusan säger man? "hur mår du?" "Upp med hakan!" "Vad är felet? ser jag så hemsk ut idag?" (haha) när hon gick av vid Kristineberg så hade jag sådan lust att gå av med henne, inte bara för 1 anledning utan för 2..
Nu ska jag iaf gå iväg och handla 2 ingredienser för kvällens middags efträtt =)
Kommentarer
Oj var har du köpt den snygga klänningen du har på din header?? jag bara måste ha en sån!!! Snygg blogg du har!
Jag köpte den på ONE i Sturegallerian, en liten boutique som fanns där förut men är nu borta =(
Jag känner igen den där känslan, man känner sig som en usel medmänniska som inte bryr sig om andra samtidigt som man är rädd att uppfattas som påflugen om man gör det.
jag har varit den tjejen. när min pojkvän gjorde slut stod jag på perrongen och grät okontrollerat. det spelade liksom ignen roll vem som såg eller hörde jag struntade i allt som jag annars tänker på. men den dagen var den en tjej som såg mig när jag snabbt gick förbi och hulkade och torkade tårarna som aldrig slutade rinna. hon kom fram och frågade vad det var som hade hänt, med en extrem medkänsla i rösten. jag sa som det var. min pojkvän hade just gjort slut. hon frågade om det fanns något hon kunde göra och var jag var påväg och jag svarade att det var okej jag var påväg till en vän. även om hela min värld totalt hade rasat samman och inget spelade någon roll just då kan jag verkligen i efterhand vara tacksam för att det finns såna människor. tacksam för att inte alla bara går förbi och låtsas som att dom inte hör min gråt. man blir aldrig arg för att någon bryr sig.
Åh, du skulle absolut ha frågat henne hur det var fatt. Hade det varit jag hade jag uppskattat det. Men, det kan vara lättare sagt än gjort!