Idag har jag spenderat i tårar i en solstol, när jag är maktlös i en situation blir jag frusterarad och dramatisk och idag yttrade jag ord som mitt hjärta aldrig skulle sagt. Jag befinner mig på en bergochdalbana som aldrig slutar åka, när jag är på toppen så är livet fulländat, lyckan är nådd, för att uppleva den känslan med personen igen så kan jag åka med in i kurvan ner i stupet 1 trilljon gr till för att sedan färdas upp mot det man vet finns där, hur det kan vara, alltid.

 Ibland är de ju de okända dörrarna som leder till de mest fantastiska platserna, men jag vet inte hur länge jag kan fortsätta på den här färden, när vet man att sista tåget har gått?