Har blivit så sällskapssjuk de senaste månaderna, jag har vant mig vid att konstant vara med någon eller göra något. Jag får panik om jag vaknar upp ensam i huset, imorse så kom jag hem, helt ensam, om man exkluderar målarna och städerskan, det är mitt sällskap! jag fick panik, kutade in i duschen, gjorde mig iordning och nästan sprang iväg till A.
Alla tycker det är så fantastiskt att vara ensam hemma, jag tycker tvärt om! pappa utomlands eller på kontoret, mamma på golfbanan, systern på båten, jag inte ofta hemma, men då jag är hemma så rör det sig om några timmar. Minns när vi bodde i Paris, det för en verkligen samman! man har ju inte samma rörelsefrihet där som här då ens vänner kunde bo 2 tim från en då paris inte är den mest centrala staden.
Jag älskar verkligen att vara med mina nära och kära, jag bryr mig inte ett dugg om vad vi gör, kan seriöst sitta i en jäkla rosenbuske och plocka ogräs, sålänge jag gör det med mina vänner så blir det en helt fantastisk upplevelse! jag vet inte, men vad har jag gjort denna vecka? vart hemma hos mulia, vi har druckit chaithé, sett på filmer, och säkert 10 olika vänner har kommit och gått under den perioden, och vad ska jag säga, det har vart helt helt underbart!
Här sitter jag just nu och trycker i min ensamhet bakom en kudde