Såg det här inslaget från Oprah på youtube och tårarna började falla längst kinderna. Vilken otrolig tjej! vilken livskraft! Jag tänker mig själv in i hennes situtation, hade jag kunnat säga att jag hade velat överleva krashen? Hade jag suttit och gråtit dag ut och dag in i självömkan? Det vet jag inte, men jag skäms att jag över mitt ärr som i jämförelse är en skråma skämts att bära kortärmat, att låta ärret visas för allmänheten. Jag skämdes för min arm i mina tidigare dar, det var fel på min arm, den var abnormal. Minns än idag en av många kommentarer fällda från unga sinnen utan bättre vetande "Är det en cp skada?". Jag var 9 år när jag fick höra den och jag minns den än idag. Jag tyckte pojken som fällde kommentaren måste ha vart allt bra korkad men jag skämmdes, för folk reagerade ju, det måste alltså vart något fel på min arm.

Det ni ser på min högra underarm här är en andra gradens brännskada som uppkom när jag var 4 år gamal och fick en kastrull med kokande äggvatten övertippat på min arm när jag skulle sträcka mig över spisen.

Det var en smärta man inte kan förstå om man inte upplevt det, en smärta jag inte minns, men vad jag utvecklat från detta är en förståelse och medlidande som är svårt att uppnå om man inte själv upplevt liknande smärta. Behov inom mig att kunna få hjälpa andra växte omedvetet.

Nu skämms jag inte över min arm och kan inte förstå varför jag någonsin gjort. Den är underbar, den är jag, den visar att jag har levt. och den påminner mig dagligen om att visa medkänsla.

Jag förstår egentligen inte varför jag aldrig nämnt det här tidigare i bloggen, när man börjar prata med folk så visar de själva lite ärr de har här och var. När man öppnar upp sig så märker man, man är aldrig ensam.