Idag vid kvart i 8 tiden när jag klivit ut ur NKs personalutgång för att bege mig genom galleriepassagen till T-Centralen, glad, trallandes med mina nya skor i ena handen och ipodden i den andra, mimandes i allra högsta grad (älskar att mima överdrivet till låtar, helt sådär överdrivet á la Brittan). Kom ut på plattan och möts helt plötsligt av en polisbil, några meter där ufrån så kommer det 2 polismän bärandes på en man i 50 årsåldern, alkoliserad och antaligen lite drogad också, de ställer honom mot polisbilen och sätter handklovar på han.

Jag tittade på hela senariot medan jag gick förbi och helt plötslig så slog det mig hur otrolig olika våran vardag kan skifta från person till person! Där gick jag, påväg hem till min underbara familj, min varma säng, mat på tallriken,precis köpt nya skor som egentligen i andras ögon är helt onödigt köp, och mitt största bekymmer är hur jag ska få mina naglar att växa ut på bästa snyggaste sätt då de gick av när jag drog ett svart AMEX kort genom kassan.

Tårar började byggas upp i mina ögon medan jag tänkte på vad hans liv måste innehålla, hans vardag; droger, alkohol, polisen, fängelse, plattan, sova i olika busskuber kanske…Jag vill verkligen hjälpa, men hur gör jag? mannen jag gav 200 kr på stureplan som sa han skulle få ut en bok och skaffa lägenhet med pengarna måste ha gått på ngnslags ljugardrog för senast för någon vecka sedan så såg jag han lunka runt tiggandes på Grevturgatan.Jag ska försöka klura ut ett konstruktivt sätt att kunna hjälpa.

All denna socialrealism som gömmer sig i vår vardag, så väl kamolferad från den ouppmärksammes ögon.