Jag minns när vi bodde i Paris, då var jag verkligen stammis numero uno hos den franska ambulansen. Jag har aldrig vart mycket av en ambulans flicka, fördedrar ju feta Hummer limmos, då känner man sig lite VIP (dampa inte nu, fet nypa salt, P FKN S) men jag måste erkänna att man känner sig ruggigt VIP när man ligger där på britsen och hör hur syrenerna viner genom paris gator, man har ungefär 2-3 sjukt heta ambulans killar som tar på ens kropp för att checka att allt är okej.
1 Gången jag for iväg i ambulans var efter jag vridit ut mina båda axelledar under en överambitiös gymnastiklektion. Gympaläraren M.Lavigne ba "Vila dig i 5 minuter och upp och hoppa sen!" (så mkt empati visar lärarna i La France och jag va tom en av hans top 3 students). han började dock inse att något är fel då jag inte kunde kontrollera mina armar, de hängde helt lealöst ner från min kropp, tårarna började rinna för smärtan var helt sjuk. Han skickar upp mig till skolsystern och där började helvettet att förklara på franska vad som hände, tänkt dig att på franska uttrycka att dina axlar hoppat ur led medan du är i schocktillstånd, ungefär såhär lät det;
-Hur mår du?
-Jag kan inte andas *var i shocktillstånd*
-TILLKALLA AMBULANS, FLICKAN KAN INTE ANDAS!!!
-NON !!! NON! c’est quoi le *konstigt ord för brandkår*??
-Le TUUUUT TUUUUUT!
- NOOON! NOOON! Je veux appeler mon maman! (jag vill ringa min mamma)
Fick total panik när de ville skicka in mig ensam till ett franskt sjukhus. Nu kom iaf den svenska sektionens rektor som fick tag på min mamma och så for vi till sjukhuset. Mina axlar blev pretty much återställda efter 1 månad, men jag känner fortfarande av lite smärta när jag gör vissa övningar som sätter last på axlarna.