Jag minns så väl när jag och Clara i Augusti 2006 satt på ett cafe och pratade om att ta ett high school år i USA, jag var väl inte 100% at the time men Clara hade redan bokat möte med EF och efter någon veckas betänktetid så var jag också inne i programmet.

78 ton papper fylldes i under loppet av 9 månader, tiden bara flög iväg! Helt plötsligt var det Augusti 2007 och efter 4 hypotetiska placeringar så hade jag fått min definitiva plats i Virginia beach – Virginia. Jag hade enligt EF fått en utav de bästa placeringarna av alla sökande. Stor villa vid atlanten med ännu mer maffig pool. Familjen hade nanny, trädgårdsmästare, allting. Jag skulle gå på en privatskola som Clintons ena dotter gått på. Jag var så sjukt taggad, inget kan ju möjligtvis gå fel med en sån här placering?

 
Men redan när jag mötte Bronwyn med familj på flygplatsen så kännde jag i magen "Fan fan det här kommer inte hålla"  3 små barn som konstant krävde uppmärksamhet. Skulle jag bli familjens andra nanny, fast denna, kostnadsfri?

Jag märkte fort hur det skulle bli. Jag umgicks med barnen 24/7, vi kom jätte bra överens, vi var fetaste homies! dom älskade mej om man nu ska va lite cocky! Jag hjälpte till som en gnu i huset! Jag städade konstant mitt badrum + mitt rum + hela övervåningen med jämna mellanrum. Men allting jag gjorde blev ignorerat. Värdmamman jobbade till 7 på kvällen och hon trodde antagligen att nannyn gjort de saker jag egentligen sysslat med.

Skolan var en mardröm. Det visade sig fort att 90% av eleverna hade kriminell bakgrund på skolan och varför de gick i privatskola var därför att de inte längre fick vistas i public schools då de langat droger eller dylikt. Alla ens kompisar sysslade med droger, morfin blandat med painkillers och vodka var mkt vanligt. Mushrooms självfallet, jag hade många alternativ om jag nu hade velat experimentera, det fanns inom räckhåll överallt. Eftersom skolan var så sjukt liten så kunde man inte välja vilka man ville umgås med, drogarna eller de kriminella (kört rattfulla etc).

Jag ringde EF’s huvudkontor i Boston helt förkrossad och fick prata med Chris (som kom att bli min teraput genom resan) ibörjan så var det som att prata med en robot som läste ur en manualbok, såhär lät en utav våra konversationer:

"All I hear people talk about in school is what a fantastic rush they got out of their new homemade drug, how cool it was to get arrested for drunk driving, ending up in juvy over the summer or how the freshmen girls are blowing guys in the staircases"
"I am sure there are other activities you can participate in"
"No! the only thing these people talk about is drugs, but maybe I should try it as it seems to be a very popular activity here…." (fett irriterad)
(nervöst skratt från Chris’s sida) "he he of course not, we wouldn’t want you to do that…."

Hela min tillvaro började förvandlas till en mardröm, varje dag så fick man ta skit från värdmamman. Hon tyckte inte jag hjälpte till tillräckligt med barnen, inte städade tillräckligt i huset, att jag inte var tacksam för något, lite lustigt att de sakerna kom från henne då hon var borta hela kvällar mestadels på olika möten. Jag kunde hur hon och nannyn snacka skit om mig i min närvaro. Nannyn sa aldrig hur jag hjälpte henne, utan hon tog all credd, konspirerad med ragatan. Jag gjorde mitt bästa att försöka bita ihop o se det positiva men sakta men säkert så försvann mitt hopp…

De 3 barnen var ju ur gulliga, men HEL-VETE va mycket kraft de tar från en! Nannyn hade också ett barn, 6 år gamalt som brukade vistas med oss varje kväll. Fy faaan vilken pain in the ass! Med "Emily aka the devil" around så blev mina 3 gullungar små minivandalister, de skrek, de gräts konstant, de invarderade mej och mitt rum konstant, de gav mig inte en halv sekund av frid. Bronwyn och nannyn sket i att jag fick va barnflicka från 5 till 10 på kvällen, de låtsades som ingenting.

Om jag sedan frågade om jag fick åka ut o göra ngt med mina drog kompisar från skolan på Fredagen så fick hon självfallet damp på mig, hon stog och skrek på mig i 10 minuter, tårarna rann ner för mina kinder, som om hon brydde sig?! hon fortsatte snacka massa skit och sa hur jävla dryg jag var, att tro att jag bara kan komma o fråga om jag kan få umgås med ngra kompisar en fredagskväll o inte hjälpte jag till i hushållet etc. Keenan kom för att hämta upp mig, jag öppnade dörren med helt rödsprängda ögon "Sorry im not allowed to go out tonight" men Bronwyn ba "Go out! go out! of course i want you to have fun this year! " jag ba "It’s a little too late for that…"

Av 4 veckor med the family from hell så kände jag redan hur jag blivit helt mentalt nedbruten. Efter Bronwyn fått sitt damp utbrott på mig så pratade vi knappt med varandra. Nu kunde jag höra henne snacka skit om mig för EF i Boston över telefonen, allt för att rädda sitt eget skinn. Hon hade med hennes lögner vänt hela EF organisationen emot mig. Allting var ju mitt fel, så egentligen skulle de skickat hem mig, men jag fick en andra chans. Om jag nu inte skötte mig i denna familj så skulle jag hem på första bästa plan. Jag önskar nu i efterhand att jag aldrig fått en andra chans….

De skickade ut mig på vischan i Virginia….man var tvungen att åka bil i 1 timme och ta färja för att komma till närmsta köpcenter. Huset låg mitt ute på ett majsfält in the middle of nowhere. Jag vaknade upp till kossor som muade och somnade till vargar som ylade. Allt som jag kryssat nej till i min application fick jag. Jag bodde hos en kedjerökande familj och så fick jag dela rum med en galen tysk utbytesstudent, hon gillade våld och sa hela tiden "I love you mum! I love youu! when i finish school in germany im gonna move in here with you!" Jag kännde mig som ett lagom outkast som kallade värdmamman för "Brenda" hon var ex drogmissbrukare, hon såg ut som en uteliggare som man hittar på plattan, hon hade tagit så mkt droger så hon stirrade med ögonen konstant och darrade med händerna samt så fick hon rage utbrott om man inte ställt in tallrikarna på rätt sätt.

Värdpappan gillade att döda djur. Matsalen var full av döda djurhuvuden som tittade på en. Han sa inte mkt, han mest tittade på en….tittade….och…..tittade…..upp och ner……uppp och neeeer….jag ville inte vistas mer än 5 min ensam med honom…han skulle alltid stå så nära en, jag backa, han följde efter…

Värdsonen gillade den mörka sidan av livet och spelade alltid dödsmusik från sitt rum eller så spelade han dödstvspel. Han sa inte mycket heller. Han körde i 140 km/h på små narliga lantvägar när vi var påväg till skolan. jag tror grabben hade seriös dödslängtan.

Det dröjjde inte länge innan samma situation som uppstått i den första familjen uppstod i denna. Jag skulle duscha på ett visst sätt, jag skulle föna mitt hår under vissa tider, jag fick inte vistas på datorn efter 5 på eftermiddagen, VAD FAN GÖR MAN PÅ ETT JÄVLA MAJSFÄLT I 8 JÄVLA TIMMAR 7 dagar i veckan?! jag höll på att bli galen.

äckeltyskan är hon som står o gapar bakom mej

 
Värdb
rodern och den tyska tjejen konspirerade emot mig, det slutade med ett family meeting på Fredagen (Jag åkte hem på Tisdagen) där allting bara brast. Jag hade fått ta skit under nästan 8 veckors tid. De säger att det är ett familjemöte men det mötet gick ut på var att klaga på mig, Brenda sa att värdbrorn o melanie ville ha mig out of the house. Där satt jag, helt jävla ensam och fick lyssna på medan de psykiskt rev ner mig mer och mer. Jag klarade inte av det längre, tårarna började flöda och jag började skaka av alla känslor jag hållt inne under de 2 värsta månaderna i mitt liv. Jag tror det var först nu de insett vad de gjort mot mig. Jag hörde nästan lite sympati i deras röster, Brenda satte sig nära mig för att försöka trösta men jag ville igentligen bara ge henne en fet smocka.

Jag hucklade fram "I wanna go home, I can’t do this anymore, everywhere I go eveything is my fault"
Brenda ba "No, every problem we have we solve in the family!"
"helvete heller att jag stannar en halv sekund till i den här freak showen" tänkte jag för migsjälv, om jag skulle klaga en till gång för EF så skulle jag blivit hemskickad, lså jag tog tag i det med egna händer och ringde Chris i Boston och berättade att jag ville åka hem och som sagt, några dagar senare befinner jag mig hemma i Stockholm igen.

På det sättet EF behandlar en student i problem är förkastligt. Allt är ditt fel. det är bara DU som klagar ALLA andra har det BRA! Det är inte familjens fel, det är DU som inte anpassat dig. Om jag hade stannat 10 månader till hade jag behövt en psykolog när jag kommit hem. Man blev psykiskt hackad på av familjen + EF varje dag. Tillslut var man rädd att säga något. Man tystades ned och EF var nöjda.

Varför jag skrev så positivt medan jag var i USA här på bloggen då jag i själva verket grät var därför EF hade koll på min blogg och de hade satt mig på första plan hem om jag klagat.

Jag skriver detta för att varna. Åk aldrig med EF! de är den största skiten there is! 50 års experience up my ass! det märks inte iaf! Åk med mindre organisationer som Blueberry, Explorica eller vad som helst! Inga pengar i världen kan läka de såren som man fick. + att om man reklamerar resan  får bara tillbaka töntiga små 7.500 kr av de 50.000 kr man la ut och då får man inte säga något. de tystar alltså ner de som haft dåliga upplevelser för pengar. Är det inte härligt?