Så många gånger har jag vart så trött på alla dessa människor som försöker hacka på mig, konstant, samma människor, man börjar ju undra om de egentligen har ett eget liv? Jag har vart så frestad att bara häva ur mig en bunt elakheter själv till dem, men vet ni vad? Precis innan jag börjar skriva så åker det alltid ner en spärr i min hjärna som säger "Sjunk inte lika lågt som dem, visa att du är bättre än så" o japp jag klickar ner sidan och det känns så bra.

Även i verkligheten så möts man ibland av otroliga attityder. Man kan höra hur folk pratar med varandra på tunnelbanan i de mest hemska toner, det svärs, fula ord slängs in i varannan mening, de kallar varandra "Jävla, hora, fitta etc" Själv så kan jag inte ens vara elak. Inte för det är något jag vill eftersträva men ibland så undrar man om det kanske har blivit en nödvändig egenskap att ha i det här råa samhället?

Jag har vuxit upp med sån kärlek från mina föräldrar, underbara vänner, så jag har inte en anledning varför jag skulle vara elak mot någon. Jag kan inte ens ljuga ordentligt. varje gång jag försöker få ur mig en lögn så börjar det rycka i mungiporna och tillslut brister jag ut i skratt. Samma sak händer när jag ska vara "arg" på någon, tex pappa, jag blänger argt på honom, tittar sedan ner i bordet eller golvet och försöker hålla minen, men det räcker med att pappa tittar på mig med ett leende så brister hela fasaden och jag börjar skratta.

Det verkar som väldigt många saknar den här spärren nuförtiden. Tecken på dålig uppfostran och ruggigt dålig karaktär. Jag imponeras inte av det. Jag drar bara en djup suck varje gång "Anonym" kör en "fy fan va du är piiiiiiiip och så jävla piiiiiiiiip" för det säger mer om dig Anonym än vad det någonsin säger om mig.